Cancern förde mig närmare min mamma

Min mammas försök med cancer började för 7 år sedan när hon först diagnostiserades med stadium 3 njurkarcinom, mer känd som njurcancer. Hennes symtom visade sig mycket sent, vilket gjorde att cancern utvecklades avsevärt. Hon var mestadels frisk tills det en dag fanns blod i hennes urin och blod över hela golvet – det var då vi visste att något var allvarligt fel.

Efter sin diagnos 2013 fick hon omedelbart opereras för att ta bort en av sina njurar och några lymfkörtlar. Återhämtningen skedde gradvis, men min mamma höll ut och var relativt okej i fem år därefter. Men i början av 2018 mådde hon inte bra; hon hade en ihållande förkylning i kombination med andningsbesvär. Vi besökte läkaren och antog att det förmodligen bara var säsongsinfluensa, men hennes röntgenbilder visade oroväckande mörka fläckar på hennes lunga. A biopsi avslöjade att hennes cancer hade återfallit, och den här gången hade den spridit sig till sex platser i hennes kropp, inklusive hennes lever, binjure, hjärna och flera andra delar. Nyheten var förödande för mig och alla i familjen, men för min mamma kändes det som en dödsdom. I hennes världsbild dör alla som får cancer så småningom. Men jag vägrade acceptera det. Sedan 2018 har jag kanaliserat all min energi till att hjälpa henne att bli bättre.

Hittills har detta tillvägagångssätt fungerat. På den medicinska fronten, hennes orala kemoterapi har varit effektiv för att begränsa hennes cancer. Men biverkningarna är hårda; hudförändringar har förändrat hennes hy, och hon har tappat allt smaksinne – allt smakar bittert. Dessa biverkningar, tillsammans med konstant fysiskt obehag, tar hårt på henne. Det finns nätter då min mamma bara vaknar av smärta, och ingen medicin verkar hjälpa. Under dessa tider använder jag Reiki för att läka henne, efter att ha lärt mig det specifikt för att hjälpa henne att må bättre.

Jag läste också för henne, ungefär som man skulle läsa för ett barn. Jag läste berättelser om andra canceröverlevande för att motivera henne. Nyligen läste jag Yuvraj Singhs självbiografi för henne. Jag söker ständigt efter sådana motiverande berättelser och böcker. Läsning är i stort sett det enda som håller oss båda igång.

Min mammas kamp mot cancer pågår; det är en grym sjukdom som dränerar människor mentalt och ekonomiskt. Ingen vill att deras nära och kära ska lida så här. Men hennes cancer har lärt mig mycket, bland annat att aldrig ta saker i livet för givna. Varje gång jag ser henne lida av biverkningar av cellgifter undrar jag hur många av oss som någonsin tackar Gud för något så enkelt som vårt smaksinne – en välsignelse som vi sällan tänker på, men som vi ändå måste uppskatta. Cancer har lärt mig att värdera varje liten sak i min kropp och att vårda livet som vår mest värdefulla gåva.

Vissa dagar är det svårt att hitta silverkanten. Men andra dagar inser jag att den här sjukdomen har fört mig närmare min mamma på sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Idag är hon beroende av mig för nästan allt, och jag skulle inte ha det på något annat sätt. Hon är min mamma, och jag kan inte föreställa mig min värld utan henne. Trots kampen har hon mig, och jag har henne.

Radhikas mamma, Madhu, nu 64, genomgår fortfarande oral kemoterapibehandling och hoppas kunna slå cancern för andra gången.